05 juli 2007

Sverigekritikens opus magnum



"Den kanske märkligaste, viktigaste och mest uttömmande boken som skrivits om Sveriges tragedi under 70- och 80-talet heter "Drabbad av Sverige" och är skriven av Marianne Alopaeus.

Hon skärskådar det svenska samhället och analyserar genomträngande den morbida svenska samhällsutvecklingen från en mönsterstat med alla möjligheter, till ett tragiskt offer för ett gigantiskt maktmissbruk, i vilket alla försynens omåttligt generösa resurser förslösades."

Marianne Alopaeus om den svenska av socialdemokrater skapade familjepolitiken:

"Upp i ottan för att få halvsovande småungar vakna, tvättade, matade, klädda och iväg till dagis - där de skall vistas i en bullernivå jag inte fattar att de eller någon vuxen klarar - hämta dem efter arbetstidens slut, handla mat, hem och laga den, mata barnen, lägga dem.

För sådant fordras en fysisk och psykisk robusthet jag aldrig haft och med förundran iakttar hos andra. Hur orkar de? Klappar de aldrig ihop? Att mammor och småbarn tvingas till en så stressande tillvaro är kanske nödvändigt av privatekonomiska skäl. Men kalla det inte välfärd! Åtminstone inte för barnen."

En annan viktig bok är "The New Totalitarians" av Roland Huntford, översatt 1972 till "Det blinda Sverige", till danska "Fagre nye Sverige". Han skriver: "I västerländsk kultur beror individens säkerhet på lagens höghet och välde, men i Sverige baseras den på den sociala välfärden."

Hade Alopaeus och Huntford rätt? När ska vi ta av oss skygglapparna och granska vårt heliga folkhem? På papperet har vi parlamentarism och har valt en ny regering, men har den vilja att ändra på något? "Borgerlighetens relation till socialdemokratin har varit ett långt Norrmalmstorgsdrama. De borgerliga partierna var ett slags gisslan hos socialdemokratin."

Nu ställs välfärdsstaten inför stora utmaningar genom den stora invandringen från mindre utvecklade länder. Regeringen borde både bromsa invandringen och hejda förvandlingen av medborgarna till bidragsmottagande klienter.



Vad händer om till exempel föräldrapenningen försvinner? Utan alla bidrag skulle skatten minska åtskilliga tusenlappar varje månad, pengar vi kunde lägga undan till barnafödande. Om vi kunde släppa vårt omyndigförklarande av oss själva. I själva verket skulle det bli mer pengar över än nu. Du skulle till och med uppnå verkligt välstånd i stället för att att leva med illusionen att samhället alltid tar hand om dig, en lättsinnig attityd som gör att du till slut hamnar hos kronofogden. Välfärd är inte samma sak som välstånd. Välfärd är socialdemokratiskt nyspråk för höga skatter och bidrag.

Vi har blivit indoktrinerade att tro på vår egen förträfflighet. Indignationen blir stor om någon har avvikande åsikter. Alla ska tycka likadant, till exempel den absurda ståndpunkten att de muslimska invandrarna kommer att överge sin hederskultur bara de får tillräckligt mycket omvårdnad av socialstaten.

Kanske medias politiska korrekthet börjar få sprickor i kanten, åtminstone tillfälligt i samband med de senaste muslimska terrordåden. Fantastiskt att det finns journalister som vågar vara en liten smula öppenhjärtiga, det är vi inte vana vid. Men när får vi se någon handlingskraft från regeringen?

Christian Lanciai om Marianne Alopaeus , Riksdagsmotion citerar Marianne Alopaeus , Hade Huntford rätt?

2 Kommentarer:

Knute sa...

Marianne Alopaeus kände sig förolämpad av att alla började säga du till varandra. Hennes bok kom år 1983 och då hade det allmänna duandet ändå hållit på åtminstone sen 1967 då generaldirektör Bror Rexed genomförde allmän titelbortläggning på Socialstyrelsen.
Egentligen började duandet på 1950-talet på bensinmackarna där man hade för bråttom för att hinna presentera sig och lägga bort titlarna.
Nu efter alla år upplever nog inte många duandet som ett intimitetstyranni längre.

Knute sa...

"De 18 000 svenska journalisterna är en gigantisk symfoniorkester på ett skepp, som nog heter "Kungsholm", men liknar Titanic. När det en dag inte längre finns råd till presstödet på en halv miljard, har de 18 000 journalisterna bara 18 000 läsare - nämligen varandra.

De 349 i Riksdagens självfetma står i största möjliga motsats till hur de har förvaltat landet som hade världens bästa utgångspunkt år 1945. Ordet för det är ”misskötsel” och det brukar man inte skryta med.

Hur härligt det måste kännas att vara så självgod, och vem är det förresten som lider av "inskränkthet"? Är de svenska the chattering classes tragiska, komiska eller bägge delarna och gör det förresten inte ont att vara så grundlöst uppblåst, som den självutnämnda svenska "eliten"? Livslögner på lånad och pantsatt tid."

Snaphanen

Skicka en kommentar

Vi uppskattar dina kommentarer men kan bara publicera dem om du skriver namn eller signatur! Det går annars inte att veta vilken Anonym man diskuterar med.