13 april 2008

Hyllning till Beska Droppar & Merry Old England

Det är alltid lika spännande att titta in på välformulerade, för att inte säga skönandliga (dock inte menat i någon illvillig bemärkelse) "Beska Droppar", där två esteter och anglofiler kommenterar vår utspejsade samtid. (Se där en språklig anakronism som heter duga!)

Glädjande nog har denne bloggare där hedrats med återkommande omnämnanden av uteslutande positivt slag. (Här skulle Basil Fawlty fråga om jag inte kunde uttrycka mig som normala människor?)

Fawlty Towers.net

Trots att jag å Beska Droppar med all rätt etiketteras "liberal" (skulle dock föredra "klassisk liberal"; missförstånd kan ju annars lätt uppstå kring ordet "liberal" numera; manchesterliberalerna på 1800-talet var exempelvis "Little Englanders" , ett slags anti-imperialister och isolationister, precis som jag; Chesterton var förresten, ehuru inte särskilt liberal, en "Little Englander", om jag inte missminner mig; undrar om Hilaire Belloc också var det?), och Beska Droppar är skam- och kompromisslöst "chesterton-reaktionärt".

Sannerligen vittnar detta om autenticiteten i uttrycket "politics make strange bedfellows". Fast det kanske inte passar in i det här sammanhanget riktigt.

Vi har ju ganska mycket gemensamt, oaktat det gap mellan oss som etiketterna "liberal" och "chesteron-reaktionär" antyder. Jag är ehuru mestadels en USA-romantiker av nostalgiskt slag (pre-War USA), plus Sverige-nostalgiker med avseende på mellankrigsåren och femtiotalet, även starkt anglofil.

Fast jag kanske inte går i tweedkavaj och säger tallyho eller cheers. Jag avskyr dessutom rävjakt. Men jag gillar ale, stout och single malt, Wodehouse, Giles, Monty Python, Wallace and Gromit, engelska deckare, både i bokform och som tv-serier, Hugh Grant, Nick Hornbys alla böcker utom "Fever Pitch", Shakespeare, Last Night of The Proms, etc., etc.

Jag tror att jag och Beska Droppar rent allmänt hyser en stark kärlek inte bara till det svenska, det brittiska och i mitt fall det ur-amerikanska, utan till hela den västerländska civilisationen.

The American Chesteron Society, Wallace and Gromit Fansite (say cheese!), Sterling Times, Norman Rockwell.com , Hilaire Belloc.

Att Norman Rockwell kom med bland länkarna beror inte på att jag tror att han är britt, utan har med min kärlek till pre-War USA att göra, dvs mellankrigsåren, vilka delvis återspeglas i Rockwells geniala illustrationer, som ofta publicerades som omslag på amerikanska The Saturday Evening Post.

P.S. Min prosas likhet med den som satiriseras i Grönköpings Veckoblad är spontan, faktiskt, hur osannolikt det än kan te sig. Min talade svenska däremot. . . ja, herregud, den blygs jag för att ge exempel på.

Boktips för anglofiler: Barbara Tuchmans Det stolta tornet och Cecilia Hagens De osannolika systrarna Mitford.


7 Kommentarer:

Florestan sa...

Hyllningen tas här emot i största ödmjukhet, Jeanne.

Jag tror varken Aloysius eller jag själv försett dig med etiketten 'liberal', etiketterandet får du ordna med själv. Märk väl att vi långt ifrån talar eller tycker illa om liberaler i allmänhet, i synnerhet inte om dem som inte kan sägas vara liberaler av exv. Federleys snitt. Uppriktigt sagt tror jag många människor i dag har svårt att föreställa sig dels a) vilken grund 1800-talets liberaler kunde räkna på som evigt given och b) i vilken mening många av äldre tiders tänkare och samhällen haft mer av en liberal ande (i bemärkelsen fri) än vår samtid.

Just Rockwell står inte så högt i kurs hos mig, faktum är att han inte står på gilla-listan alls. Jag uppskattar det han lite vårdslöst och ytligt använder (sic) sig av, det som var den levande verkligheten bakom det han karikerade.
Glöm inte att det (en gnutta tillspetsat) var 50-talet som förde oss in i fördärvet, dvs som föregick och relativt långt innan banade väg för '68.

Tack återigen för hedersbetygelsen.

Jean Moulin sa...

Väl bekomme, Florestan.

Bara en radanmärkning: hoppas "Jeanne" istället för "Jean" inte är att betrakta som stilistiskt betyg.

Mvh

Jean Moulin

Florestan sa...

Jeanne lämpar sig inte lika bra i skrift utan blir mer förvirrande. Det var tänkt som ett lustigt sätt att säga Janne...

Jean Moulin sa...

Med tanke på Jean Marie Le Pen, så. . . jag köper det.

Carl T sa...

Tack, Jean.

Jag måste göra Florestan besviken, och erkänna att jag visst kallat dig liberal. Det var kanske litet ogenomtänkt, som ett tillägg till mitt inlägg om ditt svar till Tobias Struck (Florestan har nog missat tilläget, helt enkelt). Jag skall förstås lägga till en parentes om klassisk liberal.

Jag kan passa på att bekräfta att också jag gillar ett äldre USA, fr.a. södern. Detta är inte alldeles nytt hos mig, men ändå nytt. När jag var yngre tålde jag inte USA överhuvud taget. Sedan fick jag lära mig om ett USA våra medier och historieböcker aldrig omnämner. Har du förresten sett filmen "Gods and Generals"?

Låt oss sedan inte glömma att ordet liberal tillämpat på USA och samma ord tillämpat i Europa har olika innebörd.

Den store skiljelinjen mellan liberaler går hur som helst mellan respekt för verkligheten och ideologisk idealism. Detta yttrar sig i två helt skilda frihetsbegrepp, och därmed två helt skilda liberalismer:

1. Frihet från statlig inblandning för de naturliga mellanmänskliga strukturerna. Det civilia samhället fyller här samhället med det mesta av samhällsinnehållet. Statsmaktens roll är ytterst begränsad. Individens frihet är en frihet under ansvar, och den begränsas av det allmänna bästa uttolkat av det hävdvunna inom familj, bygd, kyrka, yrkeskår o.s.v.

2. Individen och dess impulser för stunden är Allt och Det Enda. Statsmakten finns till som nära nog totalitär instans för stt befria individen från alla band till andra människor (och helst från själva tanken på ett ansvar mot nästan). Detta för att individen skall kunna göra vad fan som helst. Vanligtvis i impuls- och njutningssyfte. Alla mellanmänskliga band ersätts av kontrakt alt. avskaffas/erkänns inte. Detta är f.ö. Tobias Strucks - ja, de flesta europeiska liberalers - variant av liberalism.

Det säger sig sjävt att ett och samma ord för dessa bägge företeelser är djupt förvirrande.

Berit sa...

Aloysius, håller med dig om att det är förvirrande med ordet "liberal" som i mitt medvetande betyder "kollektivist" (din punkt #2)

Din punkt # 1 passar bäst in på vad vi menar med Libertarian

Jean Moulin sa...

Jag har sett "Gods and Generals" och fann den förtjusande.

Speciellt det allvar som präglar filmens Stonewall Jackson, som min farbror beundrade och hade en bok om.

Har "Gettysburg" på dvd.

Här regissörens hemsida:

Ron Maxwell

Din beskrivning av de två liberalismerna är pedagogisk. Jag kommer säkert att återkomma till den i mina privata funderingar, för den rör viktiga frågor.

Skicka en kommentar

Vi uppskattar dina kommentarer men kan bara publicera dem om du skriver namn eller signatur! Det går annars inte att veta vilken Anonym man diskuterar med.