27 augusti 2013

Vårt finansiella gungfly



Jag har alltid trott benhårt på den västerländska demokratins livskraft, trots alla dess brister och våndor. Och dess överlägsenhet över alternativen, de som Churchill sa var ännu uslare. Men i mina filosofiska stunder börjar jag tvivla. Vänsterns mantra: ”Allt är politik” har förgiftat demokratin. Politik har blivit ett sådant rackarspel inom alla partier att intriger och ränksmiderier blivit vad som avgör den enskilde politikerns karriär. Det betyder att förnuftigt folk, som litar på sunt förnuft och vill få något gjort, inte står ut i den politiska sfären. Jag var med i en liten nämnd i två år, och satt som på nålar under mötena, eftersom man bara pratade och pratade. En annan ledamot från det privata näringslivet stod ut i två möten.

De som blir kvar i politiken är de som kan ägna sig åt rackarspelet på heltid, d.v.s. gamla ungdomsförbundare, som aldrig lärt sig vad ”riktigt arbete” är. De sitter i mötena och är tillfredsställda med att ”vara viktiga”. Efter Per Albin Hansson har alla våra statsministrar varit sådana med undantag av Thorbjörn Fälldin.

De okunniga och oerfarna måste locka väljare, vilket de förstått så, att väljarna skall befrias från alla obehag. Den ekonomiska krisen är ett exempel på det. Bankerna påtvingades en insättargaranti backad av staten. EU kom på samma idé, så att den svenska garantin måste höjas för att bli ”europeisk”.
Generellt tar bankerna högre ränta på mer riskabla lån. Nu tillämpar finansministrarna principen att banker inte får gå omkull. Det skulle vålla mycket obehag för många väljare. Alltså vågar bankerna låna ut till låntagare, som knappast kan betala igen. Blir det problem flyttar finansministrarna notan till skattebetalarna. De mest ansvarslösa bankerna tjänar mest pengar. De största lånen har de givit till regeringar.

Inom eurozonen har detta eskalerat till att omfatta hela södra Europa: Staterna Grekland, Italien, Spanien och Portugal har alla så stora skulder att det är orealistiskt att de skall kunna betala tillbaka med ”riktiga” pengar. Historiskt har liknande hänt många gånger och staten ifråga har löst sina problem genom att inflatera bort värdet av sin valuta. Långivarna har blivit blåsta.
Men nu är dessa länder inlåsta i eurozonen och euron vill man behålla värdet på. Annars blir det riktigt kaos.
Men Frankrike, UK och USA har bara marginellt bättre lägen. Finansministrarna skjuter bara problemen på framtiden, vilket självklart gör dem större för varje år. Hela den industrialiserade världen har skuldsatt sina barnbarn till belopp dessa knappast kommer att kunna, eller vilja, betala.
För mig har frågan en tid varit: NÄR brakar det loss?

Finansiella rådgivare har pekat på den snabba tillväxten i utvecklingsländerna. Den skulle hålla våra industrier igång ännu några decennier. Men det verkar inte så.
Den Economist jag fick i lördags visar på framsidan hur en elak krokodil nere i träsket biter om snabeln på elefanten Indien, som stretar emot på avgrundens rand. På en nätsida såg jag att den indiska rupeen föll 5 % mot US dollarn i förra veckan, vilket gav många hicka. På fredagen återhämtades 2 %, men det är nog inte tillräckligt lugnande.
Dess läge är värre än så. På två år har rupeen förlorat 32 % mot dollarn. Economist uppger följande ändringar av växelkurserna det senaste året för några stora U-länder, de som skall hålla våra industrier igång.
    •    14%    Indien
    •    12%    Indonesien
    •    17%    Brasilien
    •    13%    Egypten
    •    19%    Sydafrika
+      1,4%    Sverige
Ekonomierna är nog rätt skakiga med inflation över 10%.
Indien kallas ”Världens största demokrati”, vilket jag kopplar till de inledande raderna. Det är en stor ekonomi också. Vad händer om Indien dras ner i träsket ? Hela världen befinner sig på ett finansiellt gungfly.

Max von Dell

0 Kommentarer:

Skicka en kommentar

Vi uppskattar dina kommentarer men kan bara publicera dem om du skriver namn eller signatur! Det går annars inte att veta vilken Anonym man diskuterar med.